Manus är nästan i mål
Hanleden svider, strålar ut mot armveck mot nacke. Det värker till och hela armen är som en blybit. Nacken värre av sin stelhet. Andas. Dag ut och dag in. Kväll ut och kväll in har jag suttit med min trogna lilla vän: Datorn. Den som ger mig så mycket motivation, hjälper mig sprida visdomsfulla ord och får kroppen att bli ovant stel.
Vad gör smärtan egentligen mot mig? Den bara finns där i perforin då min stolthet tar över. Stoltheten över mig själv. Jag fixade denna sväng också. Grammatikens värld som ledde till nya lärdomar och infallsvinklar. Nya tips. Med fniss och skratt på vägen hur jag i vissa lägen tänk eller jag har nog inte tänkt utan bara låtit fingrarna få smattra på i sin akt på tangentbordet. precis så som de vill spela i sitt flöde.
Då kan det lätt bli som det blev i några texter. Och det är av just dessa små meningar jag lär mig.
Nu ska bilderna få komma in på sina platser sen är det iväg på tryck. YES. Det händer.Min dröm är verklig och jag lever i den. Här och nu.
Så, nu firar jag vidare i livet med pompa och ståt. Häng med <3
