Så mitt i detta med örat, 6 månader efter min första upptäckt av kulan satt där på mammografin och väntade på min tur. En riktig genomgång skulle göras . In med brösten i maskinen, klämmas och vridas åt alla vinklar. Efter det var det dax för en ultrascanning med en speciell läkare. Då ser han även en till liten kula.. Sedan skulle vi även ta in en spruta för att få ut material för analys i den stora kulan. Aj jag som är så spruträdd.
En och en halv vecka senare så ringer dom och säger att vi måste göra en biopsi på den stora kulan 14 mm samt ett prov på den lilla, en större spruta skulle då in och knipsa av vävnad. Aj och hjälp ekade i mig, jag och sprutor är inte så bra vänner . Kände mig väldigt nervös inför besöket, satt och mediterade innan för att samla mig och få kraft. Min dotters farmor fick följa med så jag kunde hålla henne i handen. Tårar rann av rädsla för smärtan. Bedövningen sved till sen in och knipsa av 3 ggr. Efter det tog vi även prov på den lilla som endast var 4 mm. Att de ens hittade den är mkt ovanligt. Efteråt sved det mycket i bröstet och jag kände mig trött. Hem och vila och krama om mig själv.
Nu var det väntan igen en vecka tills de skulle ringa. Men jag kände mig väldigt lugn för i min värld var det ju bara en bindvävskula. Eller, en önskan långt jag visste inte var sant Så antog att de skulle ha mer prover för att verkligen vara på den säkra sidan.
Dagen kom då jag väntade på samtalet. Jag var på salongen då sköterskan ringde. Jag förväntade mig att hon skulle meddela att allt var ok och sen kunde jag återgå till min kund. Men så bra var det inte. Jag måste upp ytterligare en gång och ta biopsi på den lilla kulan! Öh va? och hon kunde inte ge mig ngt svar på vad den stora visade. Men jag kunde ju någonstans förstå att ngt var fel. Något som de inte ville ta på telefon. Men efter många frågor från mej och en önskan för svar nu istället för att gå en vecka till och vänta. Hon skulle tala med någon om mötet de haft om mig och återkomma. Och då visste jag och mitt hjärta började slå mer och mer . Efter en stund ringer hon tillbaka och säger det där overkliga som är som en dröm , ett dis….Känslan då du hör ett ord i kroppen och resten bara svävar förbi, du hör ngn säga att dina provsvar visar att du har cancerceller. Och det är lika med???? Ja att du har en tumör och måste operera bort hela eller bitar av bröstet…beroende på var den lilla kulan visar. Just där i den sekunden, av att inte tro att de du hör är sant, av att känna pratar hon med mig?
Den där chocken av att kroppen skakar och reagerar, att du känner tårar rinna ner för denna kinder , hur du har svårt att ta in det som sägs. Allt kommer bli bra det är en dröm Nej det är ingen dröm ,kroppen fortsätter skaka och hela du känns plötsligt som en tung sten. Vet inte riktigt hur jag ska ta in det. Jag kände absolut att jag kunde hantera det. Jag har mycket verktyg och positivt ljust tänkande men eftersom jag samma v blivit friskförklarad efter att ha haft mastoindit så var det lite mycket att ta in. Jag har inte återhämtat mig än från alla. mediciner och var skör. Jag kände mig liten och rädd med mkt tankar och frågor, i en chock begav jag mig hemåt.
Att få veta att man har cancer, ett ord som ekar väldigt hårt. Allvarligt, känsla om döden tankar om döden , hur kommer det bli sen, när var hur. Allt flyger runt i huvudet som fladdermöss ut ur sina gömmor
Det värsta i min resa hitils var biopsin, undersökningen innan och denna väntan på svar. Är den god eller elak, elak eller god…vänta vänta vänta
Efter 3 dagar kom allt ur, känslorna, ledsamheten och ilskan, jag lät kroppen få jobba hela natten och jag spydde upp allt och tömde mig på känslorna som yttrade sig i illamående ,gråt – det måste fram och ut, lager för lager
På onsdagen veckan efter tog vi prover på den lilla kulan, biopsi igen. Jag var så nervös så jag skakade. Meditera,andas. Mamma var med och även min läkarvän David som stöd, Tårar rann och jag var så rädd för den där sprutan. Men jag kunde inte fly . Kulan ville bara smita och det var som ett flipperspel då den bara gömde sig i bröstet. Men jag överlevde. Varje gång gick jag lixom ut ur kroppen, jag var inte där, hela mina tankar och känslan av att gå på en sandstrand med turkos vatten , sand mellan tårna och solens strålar mot min panna. Där var jag just då och det hjälper så mycket att göra denna metod. Och andas lugnt och djupt. Din kropp håller dig, livet håller dig.
Ytterligare en veckas väntan på svar från den lilla kulan, och då det kom var det en lättnad att det var av samma cancer sort som den stora kulan Så jag var väldigt glad för det då sköterskan ringde. Några dagar senare kunde vi få komma på ett möte med kirurgen. Hon var underbar och kändes tryggt att ha henne. Då ett hopp tändes att man kanske kunde bygga bröstet och behålla bröstvårtan, som släcktes lika fort då det var för riskabelt. Att förlika sig med känslan av att inte ha ett bröst, tomt, naket, skrumpet…..inte ens en bröstvårta. Det var som att en del av min kvinnlighet skulle tas bort. Men jag hade hela tiden med mig tillit till att allt kommer bli bra vad det än är som blir .Jag älskar verkligen mina små bröst.. Att slippa ha bh och bara känna sig naturligt fri.
Det har gått i vågor, då natten kommer , och jag känner mig sådär ensam och liten .. Då kramar jag min lilla Anna och säger att allt kommer bli bra. Vi kommer klara denna vågen oxå.
Helgen innan operationen tog jag med hela familjen till Sthlm , det var fina glada dagar, alla njöt. Att göra saker nu innan det är för sent…Där gick jag till en terapeut som hade Path Of Love i Sverige som jag gick hösten 2017. Talib Fisher, det var en vacker stund som jag alltid kommer minnas. Vi balanserade upp min kvinnliga och manliga sida, mötte lilla Anna, det var tårar och skratt och ett fält av vacker energi skapades i hela rummet. Jag fick så fina verktyg inför operationen, kunde hitta den där acceptansen djupt. När jag gick ut från rummet log mitt hjärta som solen. Tack <3
1 kommentera
<3