Det blir inte alltid som man hoppats eller önskar. Men det blir bra ändå och kanske ännu bättre.
Ett hopp tändes med en glädjefylld längtan .
En glädje att få sprida mitt ljus på andra platser än nu. Men vad händer i hjärnan då hoppet plötsligt släcktes med ett nej. Ett nej du trodde skulle vara ett ja.
Frågor väcks till liv som, är det fel på mig? Är jag för glad? För karismatiskt? Har jag för rött hår? Lyser jag för mycket? Valde jag fel bilder? Pratade jag för länge? Jag skulle tagit den med bikinin eller? Den var väl för sexig i energin?
Är det mina sociala medier som sticker ut på fel sätt? Som en vän sa att de är för mycket dior och lyx….Är min story för klen eller är det för att jag inte tillåt min kropp ta medicin mot sin vilja?
Det är intressant hur fort vi kan ^dö^inom oss och tappa leendet. Hur fort solarplexus tickar på med en ledsamhet. Hur fort vårt ego matar på med alla dessa frågor och känslan från förr visar sig lite smått.. duger jag inte?
Då gäller det att inte tappa taget igen om sig själv. Och falla ner i den där gropen av dålig självkänsla. För jag blev ändå headhuntad och kom bra långt på denna resa även om jag snubblade på mållinjen.
Där jag ska synas med min visdom där kommer jag synas. Den meningen får jag somna med ikväll tillsammans med min omkramade kudde i en stor säng. Namaste <3