Jag är rosa oktober.

Idag börjar rosa oktober. För mig var det en månad som jag inte var delaktig i på riktigt. Det var en månad som jag var medveten om och bidrog till med tankar kärlek och köp av ett rosa band. Inte hade jag en aning om att jag en dag skulle vara en av alla de drabbade kvinnorna i statistiken för bröstcancer. På riktigt. Idag står månaden mig närmare än någonsin. Jag är rosa oktober.

Det var som att jag gick igenom tre olika delar av mig själv 2018 .

Anna innan cancerbesked , Anna under behandling och Anna efter.

Anna innan besked

Här sitter jag i Kerala i Indien. Jag har precis varit på Auyverdisk massage och känner en njutningsfull känsla till livet. Med två bröst och tacksamhet för min resa hit. Jag mår bra men är helt ovetandes om att min upptäckta lilla kula nedanför bröstet skapar en skugga över mitt ljus. En skugga av trötthet som ligger där och ruvar med min njutning till livet. Det var min vardag och jag trodde inte jag kunde må bättre än såhär. Jag visste inget annat.

En resa i Sälen blev min sista påfyllning av energi. Någon vecka senare kom Mastoidit och tog av min kraft, mitt jag och mitt ljus. Fem veckor var du i min kropp och skapade obalans och rädslor.

När du väl lämnade min kropp tog det tre dagar innan den där dagen, 7/4 då läkarna sa att jag har cancer.

Inlagd akut med bara några timmars intervall från att få hjärnhinneinflammation.

Utskriven och tagen. Indiens och Sälens påfyllning är borta. Energin är sämre än innan jag åkte på mina resors äventyr.

Under Besked

Att säga farväl. Mitt bröst kommer försvinna. Vad händer då ? Med mig, med min kropp? Jag föll ner i en grop av ovisshet och ett inre tvivel blandat med tillit till att allt kommer bli bra. Ljuset jag burit på och fyllt mig med på mina resor var som bortblåst. Jag kände mig rädd, skör och liten.

Stunden innan du försvann… stunder av stillhet. Att återigen hamna i de blårandiga lakanen på sjukhuset. Svullna ögon, svullet operationssår och utmattad av denna turbulenta berg och dalbana jag fick ta en tur i. Andas, acceptera. Känna hoppet som så sakta kom fram. Hoppet till livet jag får närvara i. Med ett bröst och två bröstvårtor.

Tre veckor efter operation började jag sakta blomma ut igen till en nyare version av mig själv. En version fylld av tacksamhet och kärleksfylld glädje till livet.

Jag hittade nya verktyg på min färd och lyste upp med en inspirerande ton längst mina steg. Strålningen gav ännu en dipp med dålig näring till min inre blomstring.

Men kämpandes kom jag tillbaka i nya glittrande kläder.

Idag vet jag hur skört livet är och hur fort det kan vända. Det känns i hela mitt varande. Ta hand om er fina själar och tack för att du läste och tog del av min rosa oktober.