Dagen

av Anna Viresha

Time to let go – Me and little Anna holding each other with a field of love and trust. Whisper to her that everything is gonna be ok, we can do this wave to <3

Dagen innan operation

Det som hjälp mig under resans första del innan operation var att ha tillit , tillit till att livet vill ge mig ngt med detta. Ngt som jag inte hade innan , ngt som berikar mig. Att använda verktyg från alla mina resor och se att det kommer en gåva med detta . En gåva som gör att jag kommer närmare mig själv med en djupare livsglädje och närvaro  och kan hjälpa andra på ett ännu djupare plan.
Att använda min inre styrka och känna och tillåta min sårbarhets vackra skönhet få komma fram och dess styrka. Att möta det i mig som gör ont , lager för lager , välkomna och omfamna. Jag visar min sårbarhet vart jag än är när den än kommer, at få ut det som är gör att det läker bit för bit. Att vara sårbar är att vara stark <3

Så nu sitter jag här dagen innan den stora dagen. Känner mej ganska lugn , men att efter i mon kommer det aldrig bli sig likt igen…då börjar dagen på ett nytt liv <3

Its Time

Då kom den där stora dagen, dagen som jag känt är som en dröm.  Operationsdagen…
Jag valde att sova själv natten till idag för att vara med mina känslor & meditera. Att vara med sig själv i tystnad utan distraktion som tv, radio ,mobil mm. Möta det som kommer & välkomna alla känslor som är där. Det var precis det jag behövde den kvällen.
På morgonen vaknade jag redo med en mjuk känsla i kroppen. Som att jag bara flöt med Så fick jag ju dricka lite vatten med honung i. Smaskigt och lagom frukost. Lite sött och gott

Min mor & syster var med så långt det gick. Kände mig nervös men ändå lugn. Det var dags att släppa taget och ge mig hän.
Först besökte vi mammografi avdelningen för att markera vart tumörerna satt. Detta gjordes med ultrakameran. Detta var första gången jag vågade titta på skärmen & se de svarta skuggorna som är tumörer. För mig var det skönt att jag vågade titta och kunna hantera det i stunden. Jag kände mig redo

Efter detta var det vidare för att spruta in lite radioaktivt medel i bröstvårtan som ska leta upp de 2 första portvakterna i lymfkörtlarna. Det sved till med sprutan. Varje gång jag får sprutor så andas jag djupt in och andas ut just när sprutan kommer in. Då känns det inte lika mkt och du kan även tänka dig bort på stranden. Det är som att gå ur kroppen en stund och sen komma tillbaka.
Sedan var det vidare mot operations avdelningen där jag fick komma in och ta på mig andra kläder. Här fick jag även lite smärtstillande tabletter som jag fint fick ta emot. Nu började nervositeten komma smygande, tårar rinner på mina kinder . Kände mej väldigt liten.Nu ä rdet dags , det går inte undvika eller springa ifrån. Men jag är inte ensam, jag har min lilla Anna med mig som jag kramade hårt inom mig ,jag bad även mina änglar vara med mig med ljus och kraft. Känner också hur jag sveper en rosa röd gul filt över mig med kärlek och värme

När jag skulle säga hej då till syster Sarah & mamma så forsade tårarna ner . Kramade de hårt och såg hur deras ögon började tåras likaså, det var en vacker känslostund av kärlek ,trygghet & support. Med små steg och en skörhet i kroppen tog jag mej till ett rum för att lägga mig och få dropp.

Här kom oxå min fantastiska kirurg som började måla hur de kunde lägga snittet.
Jag fick oväntat 3 olika scenarier som kunde bli beroende på om och isf hur cancern hade spridit sig.

1: vakna utan bröst eller vårta, 2: vakna med en vårta utan bröst och 3: vakna med vårta och ett nytt bröst som skulle rekonstrueras med en gång . Hon hade med sig 1 & 1/2 dl silikon. Oj det var mkt på en gång, jag hade ju varit helt inställd på att bara ha allt bart och tomt. Silikon? vill jag ha det? Hur stort blir det? Det andra skulle bli mindre men skulle vi lösa sen sa läkaren. Kände mig inte tillräckligt klar av att ta ett sånt beslut nu .
Jag bad uppåt att det som blir bäst blir med tillit till det & så släppte jag det i tanken
In i operations rummet med massa människor som presenterade sig. Mina narkosläkare var väldigt rara. Med tårar rinnande neröver mina kinder somnade jag sakta in i en oviss dvala av djup sömn.

Uppvaknandet var väldigt långt men de 6 timmar jag låg där var som en timma. Jag mådde så illa och kunde knappt prata, det enda jag sa har jag ngt bröst?? Kunde knappt röra mig för jag var så yr.
Till slut kom kirurgen och sa att det blev inget nytt bröst men däremot kunde vi behålla din vårta. Du hade cancer även i lymfan.De hade tagit bort 22 körtlar totalt  En glädje spreds inom mig att min vårta fick vara kvar, tacksamhet. Det var ju en positiv överraskning . Det att cancern spridit sej var lite längre bort just då. Allt det onda var borta så kändes som en lättnad.
Efter sen stund blev allt svart, alla röster försvann längre och längre bort, jag kunde inte höra ngt. Blodtrycksfall, pang så var det massa folk där som gav syrgasmask och annat. Puh det var obehagligt kan jag erkänna . Jag var så yr och helt borta. Detta illamående åt upp mig.Jag kunde heller inte röra min arm , den kändes tung och pirrade känsla i huden som att den somnat.
Därefter hamnade jag på vårdavdelningen . Mina underbara barn och Lasse väntade på att få se mej och kom och hälsade på men besöket blev väldigt kort . Jag mådde ju så dåligt och Lasse sa att jag var gul grön i ansiktet. Kändes så ledsamt ville ju ha de så nära. Allt sved i såren och hela jag var borta. Att ta en hand och hålla var en mkt behövlig stund <3

När alla gått så kom alla tårar igen, jag grät och hela kroppen skakade, sedan spydde jag flera ggr, allt illamående försvann och där låg jag utslagen. Jag fick hjälp att gå på toaletten då jag hade 5 liter urin i magen. Efter detta kunde jag äntligen sova några timmar….vilken pers alltså…

Dagarna efter bodde jag hos mina föräldrar och blev ompysslad. Det var fina mysiga dagar, vidtog promenader och tittade på serier och spelade bingo. Åt god mat och vilade mkt.  Att ta av sig en tröja var nu inte så lätt längre , eller att ta ngt med min vänstra sidas arm. Nu ber jag om kraft och healing så jag kan läka mjukt , små steg sakta framåt

Inlägg du kanske gillar

Lämna en kommentar

* Genom att lämna en kommentar samtycker du också till att vi lagrar och publicerar den data du anger. Den som är ansvarig för behandling av uppgifterna är Anna Viresha Malm. Du har rätt att få registrerade personuppgifter utlämnade när du ber om dem, eller på begäran ändra felaktiga eller ofullständiga uppgifter. Du kan alltid dra tillbaka ditt samtycke och det gör du genom att kontakta mig för att bli borttagen ur databasen.