Tiden går.. tick tack tick tack. Sekund för sekund, minut för minut. Dagar blir veckor. Blir månader. Blir år. Tre år för mig känns väldigt nära idag. Jag känner fortfarande känslan. Kommer ihåg allt i minsta detalj. Från dagen då jag fick veta. Att den oinbjudna kulan som plötsligt infunnit sig på min kropp innehöll cancer. Idag sitter en kvinna med ett högra bröst & ett tomrum på vänster sida. Ett tomrum utbytt till en otrolig styrka & energi som lyser igenom 💕
Objudna gästen
Ja så var det. En morgon var den bara där. Stack ut sådär oskyldigt . Så märkligt egentligen, att den plötsligt bara var där. Som över en natt. 1,5 cm bred och tog plats. Mer plats än jag någonsin kunnat ana. Den tog min kraft och kroppens energi. Den var bestämd och skulle inte därifrån.
Ja, vid närmare eftertanke så vet jag ju att det är viktigt att känna igenom sina bröst. Känna och klämma. Jag hade med facit i hand slarvat med att trycka och ta på dom värdefulla. Men så svårt det var för mig. Jag har alltid tyckt det känts lite obehagligt med alla körtlar. De är där inne huller om buller och lever sitt liv. I min kropp. Denna lilla kula levde ett liv som jag då helt missat att delta i eller ens få en skymt av. Förrän just denna dag då jag plötsligt iakttog denna nyhet på min kropp. En oväntad gäst.
Ett inre lugn med tillit
Min första känsla var nog inte så bra , men den la jag djupt inne i mig istället för att lyssna på. Den fanns där i bakgrunden som en liten skugga. Jag hade ett lugn i min kropp. Inte för en sekund att jag kände någon stress av detta eller magont. Der enda var att jag just nu visse att jag inte ville ha svaret på papper. Så den fick vänta med att ta ännu mera plats i mitt liv.
Sex månaders väntan
Tillslut kom det en dag då en god vän löste en remiss för grundlig undersökning. . En enkel mammografi var på sin plats.. Men det blev ju som ni vet mer än så. Samma besök skulle det in med en spruta i kulan för att suga ut material. Under en månads tid blev det tre sådana smärtsamma besök. Tre stunder med nålar. Bred och smal. I kulan och även den lilla kompisen som gömt sig inne i mig fick två stick. Svidande stick som sög ut material ur mig.. Fick mig att ramla ihop inom mig då det gjorde så ont. Och väntan mellan alla besök var som en oändligt lång tid.
Inre & yttre styrka
Men jag klarade hela min resa. Jag har klarat den såhär långt och jag kommer fortsätta . Att vara stark och kämpa med att stärkas inombords. Stärka cellerna, basa kroppen, leva hälsosamt med hälsosamma tankar och ett leende att sprida. Med min lysande stafettpinne som just jag får hålla i min hand.
Just nu mår jag tacksamt bra. jag tränar och tar små steg upp för att orka. Bygger upp min vänstra sidas svaghet i muskelmassa. Det får ta sin tid. Viljan finns och den är vibrerande stark. Jag kan ibland få som kramper under axilområdet. Kramper som smärtar och drar. Som att jag inte kan andas. Nervtrådarna är inte ihopkopplade och då kan det bli såhär. MEN det kunde ju varit värre. Jag kan ändå dansa, bära , klippa och röra min arm. Gå och springa. Jag är här nu och andas in livets ljus. Och det är en otrolig tacksamhet i mitt inre.
