3/5 Ett datum jag aldrig glömmer …

Ett år sedan ….. ett år sedan en bit av mig försvann. Och med det 5 oinbjudna tumörer. Dagen som fylldes av overkliga känslor och verkliga. Dagen jag höll hårt i min. mor och systers hand. Kände kärlek kände trygghet .. Dagen som fylldes av rädsla, illamående och tårar. Att vara så rädd och känna mig så liten. Mycket tankar av hur skall det kännas? Hur kommer det se ut? Känner jag mig naken fast jag har kläder på mig? Och hur ser det ut då jag har kläder på mig ens?

Hur kommer detta slå på mig i olika synvinklar…. Varför kom det till mig ? Varför jag? Varför varför?

Allt är som det är och jag kan inte ändra på någonting. Utan se det klart med kärlek och acceptans och det är verkligen något jag fått med mig på denna resa. Att jag i små små steg tar mig framåt och får in mer och mer ljus på min färd ..

Tiden har gått så fort, så mkt har hänt. På olika sätt.

Det gör fortfarande ont men armen  börjar få sin styrka tillbaka… jag har tom lyckats gå och simma och det var lycka. Wow så glad jag känner mig efter varje simningstur . Glädjerus och uppfyllde av att min kroppkan ta mig framåt som en sjöjungfru i vattnet.

Det har varit mycket trötthet, tankar & ledsamhet.. Och i detta har en styrka på ett så mycket djupare plan vuxit fram i mig. En styrka att vara närvarande i dagen och göra det jag vill. Att se vad jag har och ta vara på det här och nu. Gåvan i detta att läka och hjälpa andra människor ännu mer genom min egna erfarenhet. Jag är Viresha som står för oövervinnlig styrka och den har jag varit innerligt tacksam över då detta kom till mig. Precis som mitt hår är jag full av eld och kraft. Det har inget att göra med hur liten eller stor jag är , det är en urkraft inom mig som expanderat och finns där, den har vi alla (ofta nertryckt under outtryckta känslor) Det känns tryggt och fint att ta fram då jag behöver den <3

När jag var på sjukhuset för ca en månad sedan för en kontroll kändes det som hoppet om ett icke återfall försvann.. Min stafettpinne av styrka som jag burit på sedan jag slutade med tamoxifen blev helt plötsligt en svag glöd. Läkarna kände inte en bra känsla av att jag valt avbryta behandlingen och påpekade starkt att jag skulle fått cellgifter men att de ändrat sig . Att min cancer är allvarlig och de var stora tumörer…..Allt blir så påtagligt igen och så sant. Det är mig han talar till och det är jag som sitter här med en klump i halsen som växer mer och mer….jag har 87% skydd utan tablett och 92% med… Och förklarade åter igen att jag inte vill ta på mig de dimmiga sotiga glasögonen igen och gå en väg som är mörk och tung. Jag kan omöjligt göra det nu. Inte nu när jag mår så bra och har så mkt ljus i mitt liv på olika sätt. Klumpen blev större och  brast när jag gick därifrån. Grät av rädsla grät av ledsamhet. Jag vill inte ta tabletterna eller någon spruta i min mage ens för att mina äggstockar skall stängas av. Livet pausas . Nej jag ska hålla elden i min pinne vid liv . Den ska leda mig framåt som ett stort starkt ljus i mörka dagar. För livets prövningar som kommer i våra vägar åter och åter igen. Rädslan som följer med på färden och styrkan att möta den och genom de få kraft igen. Med liv och lust.

Fyra år kvar tills jag blir friskförklarad. Sedan minskar chansen för återfall oerhört mkt. Och det är en svag rädsla som passerar mina tankar, min mage och mitt hjärta med små och stora mellanrum. Men jag ska fixa det, med min kost, positiva tankar, roliga stunder, kärlek , skratt , yogan, kurser och rätt näring. Fortsätta sprida mitt ljus & inspirera på min väg med min stafettpinne lysande och skinande med sin glittrande låga <3