Everything is like it should be

Behandlingen är nu startad.

Hur mår jag nu ? Stannar upp, andas ….känner in. Tillåter kroppen att vara där den är. Mmmm den känns tung och trött som en urkramad disktrasa..och bakom det ändå hoppfull. Strålningen går in på sin andra vecka i morgon, ja det svider redan lite och ömmar i min lilla hy. Armen känns tung och det stramar i huden närjag ska lyfta den

.Jag räknar dagarna neråt sakta och pysslar om mig med spa stunder & nätter på mitt favorit hotel Pigalle. Återhämtning mellan allt vardagsbestyr hemma.Men vissa dagar kan jag ha glimtar av energin där igen. Känna lusten att bara gå ut och röra min kropp, fixa mig och träffa folk, skratta från hjärtat.För att sedan gå in i mitt lila ide igen av vila och acceptans.

Jag har kämpat så de sista halvåret genom att bygga upp mig med rätt näring. Känt mig så pigg och glad, yrseln är mer och mer ett minne blott. Känt solen inom mej lysa mer än någonsin. Glöden i ögonen, blicken – själens spegel.

Men, så kom ju dagen då jag började med min behandling.. biverkningar som griper tag om min kropp. Äger den, testar. Att inte kunna sova fast hela kroppen skriker sov. Att få plötsliga svettningar som rinner sakta nerför din rygg, eller hur hela lakanet helt plötsligt är blött. För att sedan bli kallt så du fryser och skakar. Släpper eget och låter kroppen få ta hand om det.

Att tillåta den där klumpen i halsen smyga ut sina tårar längst mina kinder…sakta sakta. Utan att döma eller ifrågasätta. Den välkomnas ut såväl på middagsstunden på en restaurang som hemma , på kvällen… Att känna att jag nånstans hamnade tillbaka på ruta ett igen i min uppbyggnad efter mastoinditen och operationen av bröstcancer. Rädd att den Anna som är mitt sanna jag försvinner bort bakom molnen. Moln som en mössa påhitt huvud fylld av pms symtom ggr 10. Ja ,där får de vara tills vi ridit ut den första stormen . Då blåser dom bort igen och jag kan få vara jag.

Det som jag ändå firat dessa dagar är att kulan som kom fram inte var ngt elakartat utan godartade rester från operation. Tack!!

Magnetröntgen, ja det ska jag väl klara . Det var ju inte ens en så ”instängd” tunnel. Ner och lägga mig på magen och titta ner i ngt litet hål som blåser ut luft, vad bra. Men att sedan bli fast spänd med armarna bakåt neråt och pricken på det lades det varma saker som tryckte ner min kropp mera. Hade även en nål in i armen så att kontrast kunde sprutas in för klarare bilder …Sakta in och lite ut sen in igen, nej det gick inte. Höll på att spy, svettningen kom krypandes och tårar rann för kinderna. Detta klarar jag INTE! Jag går hellre oviss. Eller nej det vill jag ju inte heller. Och NEJ jag tar inget lugnande in i min kropp. Det räcker med allt som den redan kämpar med. Så efter att ha övertalat sköterskorna att jag ger det en chans utan  så fick jag åka in igen. Andas, titta och gå in i självhypnos -jag är på spa. Det är öppet runt mig och här ska jag njuta av värmen på ryggen och bara vara. 25 min senare var det två imponerade sköterskor som gav lovord hur jag fixat detta på mitt egna naturliga sätt. <3