Nu var det längesedan jag öppnade upp mig mer naket på bloggen. Jag har varit och är mitt i en process av acceptans och nya vägas skall börja vandras på.
Att säga adjö till det förflutna kan vara smärtsamt. En ledsamhet blandat med en djup sorg. En sorg som kom till ur ett hopp. Ett hopp som kom till av ett uppvaknande. Ett uppvaknande som kom fram för sent. Jag föll ner i ett nytt hål, sex månader efter mitt förra farväl inom. mig. Men det fanns kvar mer lager av saknadens sorg. Jag omfamnar ett till lager av ett inre farväl med blandat med saknad och ett hopp som åter släcks…
Tårar faller…det är ju såhär det skulle bli eftersom det blev så. Eller.
Jag kan inte klandra mig själv eller någon annan. Jag fick fina år av glädje och upplevelser med en fantastisk generös vän. En vän som ville ge mig allt och lite till. Ett överflöd av kärlek och trygghet på alla plan.
Jag trodde vi alltid skulle finnas där för varandra som vänner. Just där och då kunde jag inte erbjuda mer än min vänskap och kärleken i hjärtat som egentligen slog för mera än det jag ville erkänna.
Det har gått över ett år nu. Ett år av hoppfullhet med att vi en dag kommer mötas igen. Mötas med våra vänskapliga skratt och tokigheter som bara vi kunde få till. Två år att landa förlusten av någon som stod så nära.
Acceptans i att släppa taget om det som håller mig kvar.
Han kommer inte tillbaka. Jag sa nej och vågade inte. Jag sa nej och du ville vidare på den väg som gav dig det du önskade. Men aldrig skulle jag tro för en sekund att vår vänskap och själsliga band skulle klippas av så starkt. Så djupt. En sann vän finns väl kvar även om man ej kan ses eller resa till drömmarnas land?
Nej, all blev ett högt pris och jag står kvar med en tom pokal. Vänskapen i den hälldes ut och sen kom något oväntat lock på.
Jag har ofta tänkt hur saker hade blivit om jag sa ja. Vilka människor jag inte hade mött och nya upplevelser jag skapat på egen hand hade aldrig fått en verklighet.. Allt det hade jag troligtvis gått miste om.
Jag skulle vidare där och då för att möta andra själar.
Ensam. Ensam blir stark?
Ensam växer och når platser inombords för att läka. Ensam är jag. Jag omfamnar mig själv för att jag nu vågar släppa taget ännu mera och öppnar upp för nya vägar. Låter smärtan kännas och tårar fortsätta falla. Jag kan inte göra mera. Allt är förlorat.
I slutändan handlar det inte om pengar, saker, resor. Det handlar om den värme och det leende en annan person fick dig att känna. Och det kan inte köpas för pengar. Namaste.