Livet visar alltid vägen till dom själar vi ska möta. Nya som gamla. Även om vi ibland styr ratten åt ett annat håll så blir den tänkta destinationen det samma. Det tar bara lite längre tid.
Det var inte vår tid, just då.
Ibland kan även saker ske som skapar ett vägskäl. Vi tar beslut för fort eller släpper taget om något vackert utan att ens reda ut. Vi agerar fort från vårt hjärta för att skydda det och vänder till ett nytt tomt blad. Kanske ett sår väcktes inombords eller vi stod upp för vår önskan och egna vilja för vad som är ok och inte.
Relationen, vänskap eller kärlek föll ur ramen fortare än ett ögonblink. Vi går vidare och tiden går. Reflekterar och landar. Vad hände egentligen? Vad gjorde jag för något som kanske var för överilat och hastigt.? Som i sin tur från en sårad plats omedvetet sårade en annans hjärta i text?
Lärdomen – Till båda sidorna av myntet
Då är det så fint att följa känslan till att få en kontakt igen och kunna reda ut det som skavde. Hoppet, värmen och glädjen som försvann bort som ett solnedgång i fjärran. Att se hur hastiga handlingar kan få en vändning att bli större än den behövt bli. Att lära sig och se allt från alla vinklar men fortfarande med sitt värde kvar. OCH, det viktigaste. Lärdomen. Lärdomen och läxan jag gav till andra själar och lärdomen jag själv fick i alltihopa. Tilliten till att det inte var vår tid just då. Vi skulle vidare för andra möten och återförenas senare. Om det så är menat så blir det så.
Och det gör livet extra spännande och häftigt. Så , jag fortsätter min färd i livets flow. Fylld av tillit. Sitter lugnt i båten på det guppande havet och följer med. Nya möten, gamla möten som blir nya igen, nya platser, nya utmaningar. Namaste.
