Nu faller stenen från magen & livet firas

Ett samtal som blev en tung sten under 9 dagar. En sten som skapade så mkt tankar och känslor. Tårar och rädsla. Och i det en djupare tacksamhet än någonsin. Till att ha de kroppsdelar jag har och mina fungerande sinnen. Med en oviss väntan. Tills just DET samtalet kom. Denna fredag eftermiddag. Sakta och mjukt ska stenen nu falla från min mage. Det ska firas för evigt, med en ännu djupare njutning för livets smörgåsbord.

Att få vara kvar här & nu, idag och se mina barn växa upp.

Jag har materiellt allt och lite till…guldkorn på olika sätt i mitt liv och vardag. Men i sånna här stunder så känns det så hjälplöst. Så oviktigt. Det enda som betyder ngt just nu är att känna en sån djup känsla av att värdera den tid som du har med din familj. DINA BARN och de som du håller kärt. Att få dagar att vakna upp till att se sina barn växa. 

Denna eviga väntan. Som blandas med framtida funderingar och att leva i nuet. At inte gå ner i mörkrets djup och fastna i det kalla hårda klibbiga dunket. Att oavsett försöka. I nuet. Ta ut bilen, åka en sväng med favorit låten på. I favorit tröjan. Äta allt gott du kommer på. Ta mera glass utan att ens tänka att det räcker nu. Mysa med barnen i full närvaro. 9 dagar i ovisshetens väntan.

Det är när kvällen kommer. När mörkret faller på. I ensamheten .Som känslan kommer. Den där känslan som ingen annan vet eller förstår. Ingen mer än de som suttit i samma sits. Känslan av att inte veta..om och om igen. Stunder som det går koppla bort och du kan få ett sant leende på läpparna. För att i nästa stund sitta här igen och känna den där känslan i magen. I solarplexus. Oron av att inte veta. Hur bilder målas upp och hur min kropp återigen ligger i andras händer och beslut. 3:e gången inom 2 år. Det är minst sagt osannolikt. Med så ovanliga sjukdomar och saker att råka ut för. 

Firandes dagar

Att en fredag eftermiddag äntligen få veta. Som en vinst på lotto blev svaret. Ord i att det inte fanns cancer celler efter ryggmärgsprovet. Ord som behöver landa och tas in med ljus och sannings känsla. Att experterna uttalat om att det inte ska vara någon fara. Eftersom gamla bilder nu iakttagits från 2018 då jag röntgades för mastoidit. Som visade att tumören ej växt.

Vilken resa, som ett pussel läggs saker på plats. Det var ett minst sagt ovanligt bifynd denna tumör som bara är där. i ögonskopan. Uppföjningar kommer det bli. Magnetröntgen om 2 år för att vi ska ha koll så den inte växer och därigenom påverkar min syn. Jag kommer snart få en tid till ögonkliniken på sjukhuset för att se hur den nu påverkar syn.

Tack alla som stöttat på olika sätt och finns där. Som försöker och kan förstå från hjärtat. Mina sanna vänner och ljusbärare. <3 Nu skålar vi i våra hjärtan och glas med champagne, kombucha och prosecco <3

Var tacksam för det du har på din kropp

Jag är nu mer än någonsin djupt tacksam för att SE klart igen – att ha 2 ögon som är äkta. Ben att gå på . Armar och händer att röra…Öron som lyssnar och hör. Smaken i munnen som ger en extra njutning.Att känna lukter och att ha ett ansikte som inte är förlamat. En mun som kan äta utan att maten eller drycken rinner ut. Att ha ett bröst är oxå ngt ingen förstår mer än oss som har. Men att jag bara har ett bröst är inget jag tänker på 24/7. Ett är bättre än inget. Och inget är bättre än att inte få leva…Det är för mig ngt som fattas men aldrig skapat en sån rädsla. Så djupt som just nu. Med denna situation och väntan som varit.