’När du plötsligt inser att du hållit kvar om något du måste släppa taget om. Hur svårt det är, hur svårt det än känns. Motståndet att innerst inne inte vilja. Det är inte alltid skönt och befriande att gå vidare. Det kan också vara ledsamtt. Att nå acceptansen med tillit till att insikten är ett måste för att öppna upp för annat blir som en vacker stjärna som tänds i sorgens arbete.
Insikten slog till så hårt. Hur jag någonstans långt där inne haft hoppet kvar i ett hårt grepp. Omringat av en önskan som fått min låga för allt jag ville fortsätta uppleva och bevara att brinna lite till.
Men det är dags att blåsa ut lågan. Acceptera och gå vidare. Lämna det gamla bakom och se nya vägar öppnas. Tillåta mig att gå vidare hur ont det än gör.
Att en trygghet och en vänskaplig hand inte finns att hålla i längre. En hand som gett skratt och vackra minnen. En röst som skapat lugn och ro. En vänskap som fanns i vått och torrt. Som klarade prövningar och tårfyllda utmaningar.
En oväntad sårbar känsla kom som en pil i mitt bröst. Utan förvarning mitt under min gruppmeditation.
Som en blixt slog det till i mitt hjärta. Sorgen i att skölja bort ett ankare som hållt mig stadig. För att nu stå naken. Jag låter tårarna falla på min nakna kropp som sköljt sig i den renande bäcken. Bäcken som tog allt som renar oss från energier.
Jag tillåter allt som ska släppas taget om sköljas bort från mitt inre. Bort från den kropp min själ är i. Jag hann inte ens hålla kvar i mitt vänskapliga hopp, det slank iväg med snabb fart i det porlande vattnet. Det gjorde ont, sved och blev tomt. Tårar blandas med det klara rena vattnet. Det blir salta, sårbara och äkta droppar som faller ner från min kind, ner för min kropp. Jag stannar i känslan. Säger farväl med ett kärleksfullt ljud. Det var dags nu. Med skakiga steg tar jag mig upp ur bäcken till skogens mossiga mark. Där ligger nya kläder och väntar.
Det vackra och sårbara i ett inre farväl
Jag släpper hoppet – jag släpper taget med känslan att älska en vänskap som plötsligt tog slut . Rädslan hur det ska gå. Rädslan hur det ska bli. Rädslan att inte ha en hjärtlig vän att luta mig på, i alla väder. Att se i efterhand vad jag hade och trodde skulle vara längre än det som blev. Ett abrupt avslut. Tomhet.
Vi brukar säga gammal vänskap rostar aldrig, men tänk om det är någon annan som påverkar att den rostar? Hur orättvist det än känns så kan jag inte påverka någonting. Hur orättvist att inte få höra av sig med ett omtänksamt grattis eller ens god jul. Du vet så som vänner brukar göra, även de som är långt borta och utan regelbunden kontakt.
Det känns tyst, avskilt. Jag har försökt acceptera, tillåtit besvikelse, saknad och tacksamma minnen fyllda av skratt och interna ord få ta plats. Och samtidigt just släppa taget. I SURRENDER. Livet visade mig att just idag, på denna meditation nå djupet av min sanning, mitt inre hopp.
Tar sakta på mig min nya tunna beiga klänning och går nya steg. Fötterna känner hur mossan blir varmare och mjukare. Jag håller upp klänningen sådär gammaldags fint. Renad och klar med en annan framtid att möta. Den melankoliska känslan ligger kvar som ett litet eko i mitt hjärta. Sakta tonar den ut. Jag tar ett djupt andetag och öppnar upp nya oskrivna blad med mina vänner som består. Tackar livet igen för allt jag fått och har. Ler lite mjukt. Kramar om mig själv och viskar ömt: Vi klarar det Anna. Du och jag <3
