Denna lördagsmorgon går jag sakta mot dörren som får mig att minnas känslan den där första dagen. Dagen jag tog klivet in med en kropp och 6 tumörer. Ovetandes eller anandes inombords. Överraskningen var att det fanns fler än en. Fler än två, tre, fyra, fem…sex. Sex ovälkomna gäster som flyttat in utan lov i min kropp. Jag fick en ny titel. Kvinnan med bröstcancer som nu är en i statistiken av oss drabbade.
Jag känner en viss vemodighet. En liten oro där inne. En ledsamhet att det var just denna dörren som visade vägen till att bli enbröstad. Parallellt med en tacksamhet att det var just denna dörr som räddade mig i god tid.
Min mage bubblar av en olustig känsla. En rädsla med tillit att det inte är tillbaka.
Tänk att en extra remitterad koll av min upptäckt av en centimeters kula som stack ut och sa hej kan förändra livet så mycket. Ta mig på en ny färd och livsresa med tårar, hopp och glädje. Glädje att få leva vidare. Glädje att få vakna på morgonen och få se mina barn i ögonen med en kärlek att det är nu. Nu vi lever. Det är nu vi tar vara på varandra och den tid som har getts till oss.
Jag ber att ultraljudets kalla gele ska visa att jag är ren i mina bröst. Tar inte ut något i förskott. Hon stannar lite väl länge på ett stämde, tar kort och kollar igen. Nu kommer det… men nej. Det är inget. Inget. Wow, med en känsla av lätthet. Detta ska firas.
Hurra, denna dagen får i vi alla pusta ut till att jag är fortsatt frisk och det ska jag kämpa vidare med att vara. Kost, positiva tankar, träning, anding, sömn och energigivande vänner.