Att våga erkänna. Jag erkänner för mig
Att det är så svårt att erkänna min inre rösts längtan? Det är lättare att säga: – NEJ, jag vill inte ha någon och jag vill vara själv. Livet är liksom underbart även utan en tvåsamhet. Och det är sant här och nu.
Men att säga att dörren är helt stängd och agera oberörlig. Lite cool. Tro att det är cooolt. Vi vill ju inte låta desperata? Utan att ens göra något som helst efterhängset kan ju det ärliga svaret i sig låta efterhängset, eller?
Jag söker seriöst? Seriöst alltså?
Vad söker du här på Tinder? Jag söker seriöst, eller jag söker inte seriöst! Men hur kan man veta något av det? Vad händer om vi bara följer ett flow och är öppen för det som sker med just den personen som fångat din uppmärksamhet? Att stänga dörren innan matchen ens blåst för avspark och kan bli din livs vinnande match känns synd? Vad skulle hända om dörren till ditt hjärta var öppen? Om så bara lite litegrann.
Inga undanflykter, ingen att skriva till, bara jag med mig.
Stannar du upp och går till den innersta delen av dig själv.? Den som visar sig då och då men lätt göms undan ännu mer i det inre väsen som så gärna vill titta fram och säga hej. Varför låtsas du att jag inte finns? En känsla av något som kan skapa en smärta. En vacker sådan. Långt där inne. Tex en längtan som smärtar att få känna det äkta. Den är gömd så långt in och så svår att erkänna. Att få försvinna bort i en era bortom tid och rum med en annan själ. En dansandes svävandes era tillsammans.
Hela förra året var jag själv den där lite ”coola” som inte släpper in någon på riktigt. En kall vinterkväll öppnade jag upp för mig själv och mötte min innersta längtan. Ett erkännande för mig själv. Vackert <3
Blundar, går innåt. Så mycket att ge, så mycket att ta emot. Låter det kännas. Är i det. Accepterar. Låter en tår falla. En energi, en tår. De faller ner för mina kinder. Sakta. Det berör, de känns. Inga ursäkter, ingen undanflykt. Tystnad. Jag möter dig. Det är då förvandlingen kan ske.
Hej svidande känsla.
Nu blir vi kompisar och går den ärliga vägen tillsammans. Framåt. Jag håller om dig och viskar att det blir bra. Vi två. Kompisar. Andas in i det som är. Fortsätter. Fokus.
En längtans tår, två längtans tår. Ensamhetens tomrum, ingen distraktion. Vi två. Det som skapar en sorg av tårar omvandlas plötsligt till värme. En röd färg sprider sig i mitt hjärta. En värme sticker ut i mina händer. I mina fötter.
Det är nu framtiden börjar. Från denna sekund. Jag erkänner och öppnar upp för kyssen. Kyssen som inte lämnar mina läppar. För beröringen som når min hud. Det är då mina sanna och äkta möten kommer komma.
Jag lyser upp för den som skall se.
För den som inte ännu vet. Eller vet. Jag lyser upp för mig själv. För min svidande känsla som omvandlats till kärlek. Jag är inte ensam. Jag bekräftar mig själv av mig själv och min egna kärlek. Min alldeles egna förtrollade unikt blomstrande kärlek. Vi är redo. Varm om kinderna och lite små pirrig sluter jag ögonen igen och önskar. Önskar för det högsta bästa för mig på min lärdomsfulla resa i livet. Vi ses <3