2014 var året jag tog av mig mina färgade glasögon och började se mer inåt än utåt. Jag såg på livet med nya ögon.
En stor nyfikenhet spred sig i min själ. Jag hade hela mitt liv försökt att skapa den perfekta tavlan utan att känna av vad jag egentligen ville i mitt hjärta. Jag sprang och sprang . Hade ingen kontakt med mitt inre och levde mer i huvudet än i min kropp, mitt hjärta min kärna.
Tillslut sa koppen stopp. Jag sprang istället in i den vägg som tavlan skulle glänts på .
Att möta oss själva är den modigaste resa vi kan göra. Jag tog motorvägen dit. I olika tvättprogram tvättades jag för att sedan komma ut på andra sidan renare och fluffigare, livligare. Där började ett nytt liv. Livet jag nu fick känna på riktigt.
Jag är evigt tacksam för att jag gick in i väggen. Det blev min livsomvändning. Väggen visade vägen till Bara Vara. Jag fick mersmak och gick fler transformerande kurser. Platser där jag fått möta alla magiska själar som sprider sin visdom. De som fick mig att våga och hitta alla verktyg inom och utanför mig. Verktygen som tog mig igenom alla sjukdomar med en obeskrivlig styrka och självkärlek. Och som bonus har jag fått så många sanna vänner – vänner för livet. Vi som förstår varandra från ett annat plan, vi som är på samma frekvens.
Väggen ledde mig på en lång lång resa.
För att lära oss och transformeras på djupet behöver vi vara med om saker som skakar om oss . Det är när vi tex misslyckas eller faller vi kan nå krafter som är svåra att sätta ord på. Att använda den kraften till att våga igen.. Det kräver mod. Våga gå nya vägar utan att vara rädd för att misslyckas igen. Våga tro på vår inre vägvisare. Eller få ett brustet hjärta att våga släppa in kärleken igen. Eller tro på kärleken igen då du valde att stänga dörren.
Min resa bestod av mycket mod och tapperhet. En resa som jag inte visste vart eller hur den skulle få mig att känna. Vad jag skulle uppnå och våga. Vilken styrka jag besatt där under alla lager av nertryckta känslor, arv och programmeringar.
Hur den berömda väggens nyckel skulle ta mig så långt fram inombords som jag aldrig ens kunde föreställa mig. Föreställa mig hur det känns att leva på riktigt och känna alla känslor. Känslor i alla regnbågens och skuggbågens kulörer.
Jag har arbetat hårt med mig själv för att nå ner i mina skuggor. Mitt mörket. Till bottens botten. Nå dom, se dom, känna dom och frigöra dom till ljus. Jag har låtit känslor kännas. Passerat genom min kropp.
Jag vågade ta upp och lyfta fram känslan. Ju mer vi delar och tar upp det som gjort ont , ju mer läker det. Lager för lager.
Vi kan jämföra det med ett eko. Först hör vi det jättestarkt. Sedan fejdar det bort mer och mer. Tillslut hör vi det inte mera. Fast vi kommer ihåg det, men kroppen aktiveras inte längre av det. Vi har läkt ut såret.
Vilken frihet att bära på en lättare och gladare ryggsäck efter alla års bearbetning i tårar, rädsla, skrik, skratt, gemenskap, dans, tillit och bubblande kärlek.
När jag nu tagit bort så många lager av min lök fick åkommor plötsligt chansen att komma upp fortare till ytan. Kanske cancern visat sig då jag var 50 annars och då mer aggressiv och mer spridd? Eller ännu senare och obotlig.
När jag tittar tillbaka i backspegeln ser jag hela mitt livspussel och den ordning allt hamnat i. Det hade en djup mening och ett syfte. Alla utmaningar och situationer som triggat mig är det som gjort mig till just den Anna jag är idag. Och jag älskar henne. Hon lyser av livsenergi. Idag står hon upp för sig själv och säger stopp. Ett nej är ett jag till mig själv. För den unika snäcka jag är.
Nu står jag här idag, i nuets stund och tittar fram genom en dörrkarm. Hela mitt liv är bakom mig. Jag står här i dörröppningen och tittar framåt. Som ett litet nyfiket barn på julafton. Med stora glittrande ögon av förundran. Jag är inte rädd för att bestiga nya bergstoppar. Min trygghet är min visdom och mina lärdomar som nu fyller ut en stor plats i min ryggsäck.
Jag är idag närmare mig själv än vad jag någonsin varit.
Mer kreativ på alla sätt. Jag är generös och bjuder på min generositet och därigenom är jag i service för någonting större, till andra. Dela med sig till andra skapar ringar på vattnet. Öppnar upp och sår frön för att titta inåt och hitta sina inre juveler och skatter. En erfarenhet att tala utifrån med äkta känsla mer än att bara lärt sig något från en bok.
Att hålla igen sin kreativitet är snålt och girigt. Så låt oss alla dela med oss av våra erfarenheter av motgångar och sjukdomar som gav just dig en styrka som kommer inifrån. Vi tillsammans väcker själar och ger liv till andra att våga känna. <3
