Såhär i oktober månad kanske jag skulle lagt ut en mer synlig bild på mig som enbröstad kvinna. Eller på min lyckosamma ledsna ensamma bröstvårta som sitter där. Den hänger lite snett och undrar vart det mjuka kulliga berget som värmde så skönt underifrån tog vägen?
Det är snart fem år sedan du försvann från min kropp. Numera är det utbytt mot ett ömt och ärrigt, småbuckligt område. Ja det är ingen ordning alls på denna sida. Men det är unikt vackert på sitt sätt och friskt. Det bär på en sårbar och tacksam historia.
Vart tog min känsel vägen? Min väg till upphetsning vid beröring av en annans hand ? Kraften försvann den med – armen är svag och kämpar på med sina 3 kg hantlar och några få armhävningar på knä. Räknade på en hand . Fortsätter kämpa och ger inte upp. Jag är där jag är på min resa.
Jag är en enbröstad stolt kvinna
Jag väljer vägen att se vad jag har mer än var jag inte har. Mitt andra bröst lever och väcker lust. Det skumpar på och dansar för dom båda. Som det alltid har gjort. Det lever upp den sida som inte finns mera.
Så nej, det blir inga ”nakna” bilder på min ledsna bröstvårta. Inte ens en halv eller en skymt av den. Det blir bannat för att man visar för mycket som kvinna på sociala medier. Så det blir en bild tagen från tiden precis efter. Precis efter du försvann. Glädjen i ögonen kom tillbaka då jag hittade nycklarna till tacksamhet. Då jag landade i vad jag kämpat, överlevt och vann mot. Jag fick leva och jag fick behålla mitt hår. Jag lever i nuets magiska stund.
Detta är jag – kvinnligare i känslan med ett bröst, ärr, borttappad känsel och en lycklig med lite sorgsen bröstvårta. Och tillsammans med mitt enda värdefulla bröst dansar vi vidare i livet. ❤️ Kärlek till alla bröstsystrar . tillsammans är vi starka.
