I två veckor led jag av en otrolig smärta jag aldrig tidigare kännt. En självklarhet vi lätt tar för givet. Idag känner jag en otrolig glädje att kunna gå på toaletten igen. Utan att tårar faller ner på mina bara ben. Utan att hålla i mig i badkarets kant med rädsla att svimma av smärta.
Jag har fött barn två gånger.
Haft mastoidit som skapar gravida värkar i huvudet med smärtor som gör att du knappt kan öppna munnen.
Tagit biopsier i mitt bröst med stora och små svidande nålar.
Fått ansiktsförlamning med akuta ryggmärgssprutor utan bedövning eller lugnande.
Tagit bort polyp i underlivet och skrapat cellförändring i vaket tillstånd med försök utan bedövning.
Haft otroliga smärtor i underlivet av andra orsaker.
Hur mycket ska vi genomgå?
Att plötsligt gradvis få plågsamma smärtor då du ska gå på toaletten, tårar rinner. Det svider obeskrivligt och det vill ut men det går inte. Det gör för ont. Det är som ett öppet sår med taggar och in vill saltet som svider på. Energin försvinner mer och mer och kroppen tynar bort i något dimmigt sken. Det blöder massor och såret blir värre och värre. Svimfärdig och skakig smörjs salvor försiktigt på, kroppen säger nej tack. De hjälper inte mycket….
Jag minns andningen då jag födde barn som skulle ta bort smärtan. Försöker slappna av men allt är en kamp fylld av kramp. Under 1,5 veckas lidande försökte jag vara i vardagen. Försenad till kunder som tålmodigt väntar, försvor mig på dagens vila för kroppen orkar inte. Tröttare än tröttast kämpade jag på. Avbokarde möten och resor för tänk, vad händer om jag måste gå på toaletten?
En självklarhet som blev en mardröm
Något så självklart blev min pina för dagen. Min mardröm som blev värre och värre.. När det väl var klart efter ca 40 min höll den svidande brinnande känslan sig kvar, i flera timmar. Det var svårt att sitta och mina älskade danssteg var små med försök till glädjande. Jag kännde hur seratoniet hamnade i obalans och ruckade glädjens berusning.
Jag väntar på svaren och de fortsätta besöken hos läkaren. Kirurgens undersökning blev snabb efter åtskilliga samtal gråtandes. Jag genomled den utan att sövas. Andades och tänkte: när jag kommer ut härifrån ligger min bok och väntar i salongen. Den är här. Dit ska jag gå och belönas med mitt västerverk. Tårar av smärta och tårar av glädje balanserade upp denna dag. <3
Det kommer bli bra, jag har tillit att tro att denna fissur och det som lämnade min kropp bara var något tillfälligt.
Kommande toabesök blir nu en tacksamhetens stund fylld av glädje.
Jag sänder återigen positiva tankar och massor av ljus till denna nya omgång av smärta min kropp fick genomlida. Denna åkturen slog allt ovan i lidelsetrappan. Som tog en del av mitt ljus och energi.
Det är så mycket glädje framåt med bokens alla festligheter och min stora release fest. Inget ska få lägga sig som ett moln över den solen. En skugga som svävar förbi är ok och det är som det är. Det blir bra <3
