7/4 2018
Idag är det fem år sedan bröstcancer beskedet kom. Min känsla blev bekräftad. Från en plats i livet som precis besökt ett mörker, mastoidit. En livshotande sjukdom i huvudet – En plats där sköra solstrålar precis börjat titta fram genom skuggans tunga dis.

Du har cancer – men vi vet inte hur arg den är!
Vad spelade det för roll i det läget ? Cancer som cancer, eller?
Känslan att få ett sånt besked där nya livsavsnitt precis skulle börjas spela. Där ridån hårt slogs igen, igen. Det blev inga nya avsnitt på en film med solstrålar som börjat lysa.
Allt blev svart. Kallt. Känslor inom mig började ta plats som fick kroppen att skaka. De gjorde ont i min själ. Jag föll ännu mer ner i mitt mörker.
Nånstans där nere fanns det ändå ett hopp som tändes . Ett hopp fyllt av ett starkare ljus än de tidigare strålar som försökt titta fram.
En kraft att få leva. En kraft att kunna hantera en nu annorlunda vardag. En vardag med strålning, samtal, tårar, glädje, tacksamhet, orättvisa blandat med en tuff medicinering som slog bakut inombords. Beslut som skulle tas för att minska risker för återfall. Beslut som inte följdes.
Ska det dit ett nytt bröst eller inte? Blir det helt tomt eller får bröstvårtan finnas kvar?
Vem kommer jag vara ? Vem är jag nu?
Acceptans – Tillit – Hopp
Jag blev den starka enbröstade kvinnan som inte gav upp. Som tog tag i mitt livsroder för att uppfylla livets stunder. Stunder som för mig är varje dag, minut , sekund i att JAG överlevde min cancerdiagnos. Och jag kommer fortsätta göra allt jag kan för att överleva dig.
Och jag vet ifrån djupet av mitt hjärta, hur liten jag kan känna mig när kroppen plötsligt säger stopp. Och hur stor jag kan känna mig när jag kämpar med mitt ljus och min livskärlek.
Jag tackar dig som finns där och förstår. Liksom dig som inte förstår men finns kvar vid min sida. Jag tackar mig själv.
Love Anna