1 oktober.. Det är bröstcancerdagen. Första dagen i den rosa månaden. Alla mina månader är rosa . Att jag nu är med i den rosa statistiken kunde jag aldrig tro. Det är ju sånt man ofta tänker händer alla andra. Här sitter jag nu och reflekterar att det ibland känns som en overklig dröm. Att plötsligt leva som kvinna med ett bröst. För mig är det fortfarande jag och mina bröst. Och jag strålar mer än någonsin …
Cancern tog mycket, men gav desto mer
Sjukdomen tog mitt bröst, min känsel och kraften på vänster sida. Det tog min tid av tårar, tiden för chocken att landa ur , operationer och läkarbesök. Den tog tid för återhämtning och sömnlösa nätter.
Det gav mycket smärta, oro för ovissheten . Ovissheten som skapade en rädsla innan operationen i att inte veta. Inte veta vad som skulle hända eller vad jag skulle få för slutdom. Om jag skulle ha kvar lite av mitt bröst eller inget. Är den spridd eller inte. Ledsamhet i vad min familj kommer känna och deras rädsla i denna resa.
Det gav mer än jag kunde ana…
MEN det gav också en helt annan livsinstikt. En annan livssyn av hur fort livet kan förändras. Med ett samtal som förändrade allt. Och med det ett uppvaknande i att se sin inre kvinnliga styrka växa . Växa med att jag är Anna oavsett ett bröst eller två. En Anna som fick en gåva av sann livsglädje. Att få fortsätta leva fullt ut och sprida mitt ljus längst mina steg på jorden.
Att känna sig attraktiv på ett helt annat sätt en tidigare. Jag känner en slags nakenhet med ett bröst. Som mina inre livsgnistor slår igenom och skapar en attraherande effekt. Det är ett stort wow att känna hur insidans solstrålar dominerar utsidans kostym. MEN , att komma dit var att kämpa på olika nivåer.
En inre krigare
Jag har kämpat på mitt sätt. Mentalt som både ensamstående mamma, affärskvinna och kvinna. Med en tuff operation av 6 tumörer spridda och 22 körtlar mindre så var jag en väldigt liten och skör tjej. Med intensiv strålningsbehandling på det . Och ett försök med tamoxifen som släckte mitt ljus. Men jag gav inte upp. Ingen medicin ska vinna över mitt änglaljus. Jag kan fixa detta. Jag har gråtit floder av tårar. Skrikit av ilska på cancerns mörker . Slagit sönder cancerns i tömningens stund. Känt mig liten …Min kropp har skakat flera gånger av rädsla och smärta. Känt mig ensam och sårbar.
En rädsla som också gav den djupa acceptansen som sedan gav tacksamhet på ett annat plan. Till att få vakna varje dag. Att få se mina barn växa upp och andas in livets passioner.
Och i allt de fått så mycket styrka. Styrka i att våga. Vi som går igenom allt detta förstår. Den livskraft som växer parallellt med sjukdomens mörker . Att överleva och leva vidare från en annan plats i oss själva .
Ett systerband som är mer än rosa
Och med det sagt vill jag säga speciellt till alla oss med bröstcancer. Att vi är inte ensamma. Vi finns där och stöttar och skapar ett systerskap med band som är MER än rosa. . Att vi kan sprida vår styrka till varandra och andra kvinnor med kärlek och ljus. Tack .
