Tears of fear and tears of love

Tårar rinner nerför kinderna…De är tunga och vill ej sluta falla. De faller som målet är en sjö. En sjö av själens rening. Jag har gråtit så mycket nu. Allt känns så ensamt och tomt. Ensam i sjukdomen, ensam med allt omkring , rädslan tar vid .Möter den. När vi möter våra rädslor och känslor på djupet så kan vi läka , släppa taget om det och lysa ännu mera .

Vart tog den äkta livsglädjen vägen? Här sitter jag och känner in vilken resa jag varit med om på så kort tid. Vad kroppen håller ihop mig. Vad livet,existensen & jag själv håller mig igenom stormiga dagar.

Efter 2 veckors intag av min medicin skulle det börja. Biverkningarna skulle komma på besök. Och det har de verkligen gjort, utan att ens fråga om de fick komma. Tabletterna tar över min kropp. I 3 dagar har allt bara eskalerat inom mig. Den där mössan som kom på mitt huvud med massa känslor som egentligen inte är mina just nu. Vart kom de ifrån? Känner hur tröttheten håller i sig längre och tar över mer och mer i. min kropp. Tyngden , varje sak att göra är ett moment som är tungt som bly.

Det känns som alla mina verktyg tagit en paus och inte är här just nu. Och istället tar mitt ego  plats och öser på med tunga tankar. Jag vill inte mera , jag ger upp känslan infinner sig starkt och tar över. Försöker se på dom och inte agera i det som kommer. Det är bara röster i mitt huvud som jag kan vända till ngt bättre istället..låt de vara där i bakgrunden istället som ett suddigt brus.

Jag ringde gråtandes till min läkare och de bad mig stå ut i 2 månader till innan vi kan besluta hur vi går vidare. 2 månader?De är den tiden  som är värst innan kroppen vant sig. Såhär? I fem år ska jag vara inlåst i en annan värld? Men jag ska ta mig igenom tabletternas murar, de ska inte stänga in mitt sanna jag. Jag är en krigare som ska vinna dig.

Strålningen är tuff denna v nr 2. Jag kan ej andas upp så mycket som jag ska, eller ens hålla kvar andetaget där uppe vid mållinjen – om jag ens kommer upp. Mitt bröst vill inte, det är bara magen som andas. Tejpas , trycker ner mej mot bänken…Orkar inte.. Var är min kraft?

Jag försöker.. ja så gott jag kan. Försöker att inte slå på mig själv . Inte vara så hård . Att misslyckas är ok. Tänk om strålningen kommer åt mitt rädda lilla hjärta eller lungorna som jag ej kan andas bort. Jag sätter mig i bilen .. kör alla milen hem till Borås gråtandes över hur en dag som var så solig och vacker kunde bli så regnig inombords.. Låter det skölja över mig. Tårar är själens rening , känslornas röst. Att tömma ut det som vill ut med bubblande kärlek och värme i varje tår

Så idag har jag vänt tankar inom mig och känt mera ljus. Berättade vad jag kände för sköterskan som lugnade mig med att de strålar aldrig om jag ej ör ovanför mållinjen. Jag slappnade då av mer och vipps så vände det och upp kom jag. Yeah och kunde i lugn hålla kvar andetaget inom ramen.

Mediterar och connectar med min inre källa och ber vägledarna om mer ljus och kraft. Tillåter och är. Jag är ljus och kärlek . Andas in det och känner. Känner min inre kraft . Är så glad att kunna känna. Vad det än är så välkomnas det & jag känner liv i mig genom känslorna. Och just nu är jag en trött själ i en tung kropp som bejakar allt utan att döma <3

Hormonbehandling mot bröstcancer:

• Majoriteten – ca 85 procent – av alla bröstcancertumörer är hormonberoende.

• Det innebär att tillväxten av cancerceller stimuleras av hormonet östrogen.

• En viktig behandling vid hormonberoende bröstcancer är därför läkemedel – antihormoner – som minskar östrogenproduktionen och hämmar hormonets effekt.

• Behandlingen ska pågå i minst fem år.

• Totalt runt 30 000 svenska kvinnor borde gå på behandlingen i dag.

• Men hälften av kvinnorna avbryter sin behandling i förtid.

• Det dubblerar risken att dö i sjukdomen, enligt preliminära data.

• Behandlingen minskar risken för återfall i bröstcancer med 41 procent och dödligheten i bröstcancer med 31 procent.

Källor: BRO samt professor Kamila Czene vid Karolinska institutet.